Lövstapelargonen

Varje plats med aktning skall naturligtvis ha en alldeles egen pelargon. Självfallet har det gamla järnbruket Lövstabruk i norra Uppland också en sådan raritet att vårda.

Historien bakom Lövstabruks pelargon tar oss tillbaka till slutet av 1800-talet och pelargonen har allt sedan dess vårdats i herrgårdens drivhus. Den första att ta hand om denna pelargon var troligtvis trädgårdsdirektör Johan Olof Strindberg (lillebror till författaren August Strindberg). Under fliken Blommor & Trädgård på denna blogg finns en artikel om Trädgårdsmästare Strindberg om du vill läsa mer om honom.

Johan Olof skötte den omfattande trädgårdsanläggningen som fanns i Lövstabruk kring sekelskiftet med varm hand i över 40 år. Lövstapelargonen lär den botaniskt intresserade friherre Carl de Geer ha fört hem till Lövstabruk efter en av sina många utlandsresor, den överlämnades sedan till Strindberg att vårda. Lövstapelargonen planteras varje sommar ut i parken och pryder sin plats längs med kanalen med sin varma röda färg.

Min egen relation till denna pelargon är blandad, då de började med att den frös på grund av olyckliga omständigheter, precis innan jag skulle ta över drivhuset i februari 2009. Genom ett haveri i det värmesystem som då fanns i drivhuset så blev det minusgrader och nästan alla växter frös. Det som skulle ha varit min plattform när det gäller växter vid starten av mitt företag och Lövstabruks Trädgårdsmästeri var nu borta. Nu inleddes en jakt på sticklingar för att kunna bygga upp en samling igen av denna pelargon vars ättlingar funnits så länge på bruket. Jag själv hade några plantor hemma som jag skördade, min mamma Christina hade också ett antal som jag tog så mycket jag kunde av. Från en dam boendes i Lövsta fick vi också massor av nya fina sticklingar. Det krävs dock upp åt 100 plantor för att bara kunna fylla parkens urnor med pelargoner så jag fick komplettera ytterligare med inköp från olika pelargonföretag. Nu stod jag med ett gäng små, små sticklingar som helst skulle hinna bli stora och fina innan sommaren kom…. hjälp.

Lövstapeargonen är också tämligen känd i pelargonkretsar och det var inte så roligt att inte kunna sälja dessa små raringar under mitt första år med Trädgårdsmästeriet. Det var dock inte så mycket att göra åt saken. Utan det viktiga var ju att fylla parken med denna enkelblommande pelargon med varmt röda blommor med mörka vener.

Nästa problem som jag fick tampas med var att längs det små urnorna över bron mot parken skulle pelargonerna planteras. Kruxet var att det är lite för små för en pelargon vilket gör att det blir torrt, trång och det går knappt att vattna. Resultatet blev naturligtvis där efter. Inte så vackert med andra ord. Jag fortsatte dock kämpa på med dessa urnor ett par år till. En dag hittade jag dock en bild över bron från sekelskiftet där Agapanthus (Afrikas blå lilja) pryder bron och då fick det bli sådana istället. Jag introducerade också att dessa små krukor skulle fyllas med penséer på våren och ljung och granris på vintern för att piffa till denna plats lite på andra delar av året.

Ytterligare en gång har min samling av pelargoner frusit då det nya värmesystemet drabbades av något fel och då var det såklart också kallt. Efter detta så installerades ett larm som skickade ett sms till min telefon om att det inte fanns någon ström eller att tempraturen var låg.

Detta var en enorm lättnad då jag kunde slappna av lite varje gång som rädslan för ett elavbrott kom. Eftersom jag inte bor i Lövstabruk så fanns alltid under senhösten, vintern och tidig vår en rädsla för att något skulle hända med mina växter i drivhuset. Det är ganska många gånger som jag trotsat snöstormar och dåligt väder för att ta mig till Lövstabruk. För att väl framme kunna sätta på en gaskamin, för att i alla fall hålla några plusgrader i fall strömmen skulle brytas.

Glastaket på drivhuset har också vållat en del bekymmer då jag var rädd för att det skulle braka in om det inte skottades av. Vid ett tillfälle stod jag sent en nyårsdag i mörkret i djup snö nästan till öronen och i ganska många minusgrader och kavade av snö från detta tak. Just där och då undrade man ju om man var galen som höll på med detta. En och annan svordom kan nog ha passerat mina läppar också skall jag villigt erkänna. Men… när våren sedan kommer och det blir 25-30 grader i drivhuset och växterna frodas. Då var det underbart härligt att få vistas i detta gamla anrika drivhus och pyssla om alla pelargoner. Det är en saknad som jag alltid kommer att bära med mig när jag idag har seglat iväg på andra äventyr.